SKRIKET

av Edvard Munch

av boken Samtal

Dikter av Hebert Abimorad
i översättning av Lena Heyman, oktober 2002




en gångbro, tre gestalter och två båtar
gestalten i förgrunden framåtböjd

ögonen är hålor utan innehåll
som kan se och förvånas
men vad ser de?
också munnen ett tomt hål
är det ett skrik av fasa?
är det ett skrik av förvåning?
det är skriket
det är det primitiva jaget
eller förvåningens förvandling till fasa
det är inte klagan
ett ljus skälver i båtarnas kölvatten
två blåaktiga skepnader
frågar efter dig
för att ta dig med någonstans
bort till båtarna
där, långt borta
finns det andra ljuset
en lysande virvel
väntar på dig

du har upptäckt deras avsikter
och de kommer närmare och din kropp vacklar
och du trycker händerna hårt mot ansiktet
vilken fasa
inget utropstecken

det hela
betraktas på håll av en kvinna
men hon kommer inte att ingripa bestörtning
hon kommer inte att hjälpa dig
hon står stilla
utanför tavlan

och de kommer närmare
på gångbron
det enda som skiljer dig från dem är det blå
som långsamt mörknar
och vill erövra det gröna

och bakom din rygg det skimrande
röda ljuset, din räddning
spring
gör dig fri från din stelhet
från din mörka kropp
din döende kropp
från ditt bleka förvridna ansikte
din ensamhet inger inget medlidande
det var du själv som orsakade den
och de kommer allt närmare
tumla runt i det gröna
rädda det som finns kvar

han med hatten verkar mest beslutsam
ligger steget före sin följeslagerska

tre stolpar i broräcket mellan dig och dem

se inte på mig
om du nu ser på mig
jag är utanför dig
jag kan inte hjälpa dig
jag är utanför
duken

varifrån kommer gångbron
där tre gestalter
bildar ett öde

vart leder gångbron?
vad kommer du att finna där den tar slut?

långt borta
skimrar hoppet rött
långt borta
väntar båtarna
men de är här
de är alltid här
och står i vägen
och skymmer blicken

du vill rida fram på en häst
storma fram
och fly
men du kan inte
skräcken lamslår dig
du är ett S som vill fly
ut ur tavlan
med två armar
och två händer som håller upp
en blick som inte längre finns
ditt huvud är en enda bild
som du vill slita sönder

alla skrik har samlats
i ditt skrik
du skriker
dina ögon vill se
vill avslöja lögnen
de är tomma
våglinjer av färg
där din kropp böljar
ditt skrik är allas
mardröm
din blekhet
är våra samvetens blekhet
det orangeröda solglittret långt bort
hör inte skriket
hör inte vårt skrik